1400-talet var en på många sätt omvälvande tid i vår historia. Det är Hansans storhetstid, Kalmar-unionens tid och det är bonderesningarnas tid.
      1400-talet såg historiskt intressanta bondeuppbåd såsom Engelbrektsupproret, Puke-fejden och Avsättningskriget mot Christian den I. Det var på 1400-talet som allmogen förstod att de var en maktfaktor som både stormännen och kyrkan var tvugna att ta med i sina beräkningar.
      Till skillnad från kontinentens livegna bönder så har svenska bönder i alla tider haft en relativt bra ställning. Den tidigmedeltida ledungen hade inneburit att svensk allmoge var beredd på att göra krigstjänst åt sin storman. Detta var naturligtvis bra för stormännen, de kunde relativt snabbt rusta en relativt stor armé. På 1400-talet började dock denna armé komma underfund med sin egentliga makt och började använda sig av väpnat våld, eller hot om väpnat våld som ett politiskt påtryckningsmedel.
      Det är lätt att tro att bönderna endast gjorde rena resningar såsom Dackes uppror under 1500-talet men många gånger var det frågan om stormän som tillsammans med allmogen ville ändra på maktfördelningen i landet. Löften om sänkta skatter var något alla bönder, landbor såväl som skattebönder, lyssnade till. Kunde inte den storman som haft allmogen på sin sida infria löftena kunde han snart se samma bönder som hjälpt honom till makten stå i fulla vapen utanför hans port.
      Med bondeuppbådet i Östergötland vill vi återskapa de män (och kvinnor) ur allmogen som stred, antingen i en bonderesning eller tillsammans med en stormannafraktion. Vår eftersträvan är att komma så nära ett bondeuppbåd, i fält, som möjligt. I strid, i mat, i läger och i utrustning.